Tid, min kära, är bara ett fundament. Man får saker skapade med vilja.

Jaha, då vart man hemma och är snart på väg igen. Var till Åbo på fredagen den 13 februari och blev dels lite radioaktiv, dels lite röntgad men mest trött.

Det är hela grejen med benet. Visst, jag får göra en del roliga grejor (shoppa med en viss Dario man inte sett på år och dar känns det som) och fått lite roliga känslor i kroppen i och med det radioaktiva medlet de gav mig via ven, som skulle lokalisera eventuella tumörer eller cancer fläckar. Det var tillräkligt radioaktivt för att jag inte skulle få gå nära gravida kvinnor och/eller hålla i små barn. Det var lagom humor.

Men det jobbiga är att jag inte har nån aning längre vad jag tror eller vad det faktiskt kan vara. En del av mig tror extremt mycket att det är en vanlig benknöl som bara jävlas med muskeln och med mig i samma veva.. men det är nåt i bakhuvudet som säger till mig att det är lika bra fatta det: Det kan också vara, om än chanserna är små, en tumör eller nån form av cancer.

Denna tanke både gör mig irriterad och nervös. Jag har inte tid med sånt skit, det irriterar mig. Jag går i skola, jag har studentprov på kommande, Karonkor och avslutningar att se på... liksom, seriöst, kunde det kommit olägligare? Det kunde väntat ett halvår men nejdå, ta det då jag har som stressigast i livet.

Det som gör mig nervös är bara psykiska spöken som härjar: Kommer det vara allvarligt? Kommer jag behöva förlora benet? Kan det fixas? Kommer jag dö ung? Kommer min pizza nån gång? Hur kommer läkaren göra? Kommer jag att bli en åländsk version av doktor Gregory House?... detta bidrar till min stress, och jag mår bara sämre av att täka på framtiden.
Men jag försöker iaf att se det ljust. Jag ska helt enkelt hoppas på det bästa men förvänta det värsta. Det ä'r ett sugigt motto, men jag måste ha nåt att tänka på.

Naja, ska dit på måndag igen, och då ska det tas en biopsi. Doktorn/-orerna ska helt enkelt in i benet och kolla hur det ser ut, och de ska sno en bit också tydligen...
Det som stör mig: Varför satan går de inte bara in och tar det som orsakar mig smärta och SEN testar hur farligt det kan ha varit för mig? Nej men det vore felvänt tydligen. Istället säger de rakt i ansiktet på mig att jag har cancer och det ena med det andra. Men helvete, om jag nu har det och det är så himla bråttom att få ut det, varför velar då de där doktorsjävlarna!?

Jag svär, om det inte är ett livshotande problem eller om jag är döende: Jag kommer aldrig fråga eller besöka en doktor om NÅT, om jag inte kan vara säker på ett enkelt svar.

Carpe Vita,

Dan